Gallsten

Gallsten

Liten gallsten blir ofta ett stort fall

Gallsten är ett av de pris vi får betala för vår vällevnad. Den drabbar allt fler människor i allt bredare åldersregister. Vi har idag gott om så kallade civilisationssjukdomar. Till de allra vanligaste hör gallsten och akuta och kroniska gallvägs-inflammationer. Det är numera nästan vanligare med galloperationer än blindtarmsoperationer.

 

Det finns:

  • Stenbildning i gallblåsan eller gallgångarna
  • Inflammationer i gallblåsan eller gallgångarna
  • Inflammationer i levergallgångarna
  • Tumörer, missbildningar
  • Skador (sällsynta)
  •  

Många människor har gallsten men inga besvär. Kvinnor drabbas mer än män och feta personer mer än magra. I Sverige får var femte kvinna och var tionde man gallsten. Skillnaden mellan könen minskar med åldern.

Hur uppstår gallsten?

  • Felaktighet i ämnesomsättningen med variationer i gallans innehåll av kolesterin, bilirubin och gallsura salter, ex. i denna grupp är tillstånd med för hög halt av kolesterin i blodet.

 

  • Förändringar i utsöndringen av galla eller tömningen av gallblåsan, försvårat avflödet för gallan t.ex. gallsten.

 

  • Infektion i gallväggarna.

 

  • Ändring av gallans surhetsgrad.

 

Orsak:

Kosten spelar en avgörande roll för stenbildningen. Statistik visar att folk i underutvecklade länder, vilka lever på kalori- och fettfattig, övervägande vegetabilisk kost, har inte så ofta besvär av gallsten men däremot folk med överkonsumtion av lyxvaror och som har ätit sig till en övervikt blir lättare sjuka. Mycket fett och socker i kosten gynnar uppkomsten av gallsten. Det stora flertalet av gallstenssjuka är välmående och lite för runda kvinnor. Överviktiga personer bildar mer kolesterol än andra.

 

Många i gruppen av riskpersonerna kanske använder hårt åtsittande kläder och lider av kronisk förstoppning. De står och sitter för mycket, rör sig för lite och äter en alltför fin och fet mat, dåligt tuggad. Är dessutom nervösa och spända och har saltsyrebrist eller magkatarr. En sådan gallblåsa får aldrig den fysiologiska motionen som den normalt ska ha, gallan stockas och blir lätt utsatt för infektion av bland annat kolibakterier som vandrar uppåt från den förstoppade tarmen.

Risken för gallsten kan vara förhöjd vid en graviditet. Det anses bero på en ökad bildning av kolesterol, dels på att gallblåsan tömmer sig sämre än normalt på grund av förhöjda nivåer av hormonet progesteron, som slappnar av gallblåsans muskulatur.

 

 

Det finns tre olika typer av gallsten:

  • Kolesterinstenar som är grågula, runda eller ovala, och kan bli stora som plommon eller hönsägg. När det är den här formen och storleken förekommer det kanske bara en enda eller några få stenar i gallblåsan.

 

  • Pigmentkalkstenar är brunsvarta till färgen, oregelbundna, taggiga och spröda till konsistensen. De är ganska små och kan finnas i stor mängd i gallblåsan och även gallgångarna.

 

  • Blandstenar består av kolesterin, kalk och pigment. De kan förekomma i stora mängder, ja till och med upp till ett tusental i en enda gallblåsa. De är ofta slipade mot varandra – fasetterade – guldbruna och av samma storlek. Man kan även se olika ”kullar” av stenar i samma blåsa. De flesta gallstenssjuka har den här typen av sten.

Symtom

Många människor som har gallsten har inga besvär, som jag har nämnt tidigare. Andra kan ha oklara buksmärtor och obestämbara symtom från övre delen av buken i samband med eller efter en måltid. Det typiska symtomet är ”gallstensanfallet”. En kraftig koliksmärta, som börjar plötsligt och helt plötsligt gärna mitt i natten eller efter en fettrik måltid. Smärtan sitter under högra revbensbågen och strålar ut till ryggen och upp under höger skulderblad. Värken är ofta så svår att personen inte kan ligga still. Anfallet kan pågå under någon timme men kan även pågå upp till ett dygn. Det brukar upphöra av sig självt helt plötsligt. Illamående och kräkningar förekommer och efter anfallet finns det en kraftig ömhet där gallblåsan sitter.

 

Den utlösande orsaken är oftast en gallsten som kilar in sig och täpper till gallblåsans utförsgång. Gallblåsan försöker driva stenen vidare genom att krampaktigt dra sig samman. Dessa kramper orsakar smärtorna och anfallet slutar inte förrän stenen antingen drivits ut i tarmen eller fallit tillbaka till gallblåsan. Man kan även få en lätt feber och en snabbt övergående gulsot med mörkfärgad urin och vitgrå, kittliknande avföring. Mindre typiskt är att det vid gallsten blir smärtor av molande, borrande karaktär där gallblåsan sitter, illamående och svårigheter att tåla maten. Det tillståndet förväxlas ofta med andra mag- och tarmsjukdomar.

 

Inflammationer – akuta eller kroniska

En mycket vanlig sjukdomsbild är den akuta inflammationen i gallblåsan och gallväggarna. Det beror på något stopp i gallblåsehalsen, oftast då är orsaken en sten som har kilat in sig där. Den koncentrerade gallan, som nu inte kan tömma sig normalt, ger en kemisk irritation i slemhinnan. Först senare kommer en infektion med bakterier som är ett sekundärt fenomen. Sjukdomstillståndet kan börja plötsligt med ett vanligt gallstensanfall eller mer smygande med molvärk över gallblåsan. Tempen stiger snart till 39 – 40 grader eller mer och man kan känna en kraftig ömhet över gallblåsan. Den sjuke mår illa och kräks och visar för övrigt tecken på en ordentlig inflammation bland annat med förhöjd ”sänka”.

Efter några dagar till några veckor brukar symtomen sakta försvinna – om det vill sig illa – återkomma efter längre eller kortare tid. Den akuta inflammationen övergår då i en kronisk form som yttrar sig som diffusa obehag i trakten av gallblåsan. De svaga smärtor eller obehagskänslor kommer oregelbundet men förvärras oftast av fet mat.

Diagnos

För att diagnostisera gallsten används i första hand ultraljudsundersökning. För att hitta stenar i de djupa gallvägarna används ERCP, endoskopisk retrograd kolangio-pancreatikografi. Det innebär att gallgångarna fylls med kontrast via ett böjligt instrument som förs ner i tolvfingertarmen.

Behandling

Gallsten och andra besvär från gallvägarna kan behandlas med:

  • Ändrad kost
  • Läkemedel
  • Operation

 

Kosten

När alla akuta symtom lagt sig börjar man sakta men säkert med ett sunt levnadssätt med allt vad det innebär. Ändra sina kostvanor, undvika sådan mat som brukar utlösa gallstenssmärtor. Man bör undvika fet mat, ägg, äpplen, rå lök, paprika och gurka. Rökt fet fisk, skaldjur och grillat kan också vara mera hårdsmält. Stora måltider sent på kvällen bör man undvika.

 

Läkemedel

När anfallet har upphört – av sig självt eller med hjälp av kramplösande medel – gäller det att behandla den retning och inflammation som finns kvar i gallgångarna och gallblåsan. Akuta gallstensanfall kan behandlas med olika mediciner i första hand används ett antiinflammatoriskt läkemedel, Diklofenak eller Voltaren i form av stolpiller eller injektioner.

 

Operation

Trots ett sunt levnadssätt – som ju ofta har börjat sedan sjukdomen debuterade – kan man inte alltid undvika gallstensoperation. Det kan uppstå en komplikation, t.ex. från levern, bukspottkörteln eller hjärtat, som då kan bli hotande och då krävs det en operation. Av två onda ting måste man då välja det minst onda, nämligen operation, för livet är ju oss ändå ganska kärt.

Gallstenar som ger återkommande symtom bör opereras bort. Vid en sådan operation tas hela gallblåsan bort, en så kallad kolecystektomi. Man gör en laparoskopi (”titthålskirurgi”). Med den tekniken behöver man bara göra ett par mindre hål i buken istället för ett långt operationssnitt. Man går ner i hålet med ett instrument som är långsmalt och ser ut som en penna. Längst ut i änden finns alla de redskap som krävs för att göra operationen. Mycket finurligt och skonsamt för patienten.

 

Stenar som bara sitter i gallgångarna kan man ta bort utan operation. Det sker med hjälp av endoskopi det vill säga ett instrument som via munnen och magsäcken förs ner i tolvfingertarmen. Stenar som täpper till gallgångens mynningar till tolvfingertarmen kan då plockas bort.

 

Man vill väl sträva efter att bli en symtomlös och frisk gallstensbärare istället för att vara en anfallsplågad och gallstenslidande människa. Det kan man lyckas med om man lägger om sin livsstil. Ett sunt levnadssätt är nödvändigt både för att förebygga och undvika återfall av sjukdomen.

Så här fungerar gallan

Gallan räknas till matsmältningsvätskorna, bildas oavbrutet i leverns celler och innehåller bland annat gallsyror, gallfärgämnen, kolesterin, lecitin och slem. Den är grön till färgen och har en utomordentligt bitter smak – det vet vi alla som varit illamående och ”kräkts” galla.

 

Gallan har till uppgift att:

  • Delta i emulgeringen av fettet i maten och nedbrytningen

 

  • Utskilja slutprodukter från ämnesomsättningen i kroppen och även kroppsfrämmande ämnen – läkemedel och andra giftiga ämnen avlägsnas ur kroppen via gallan.

 

  • Delta i fettresorptionen. Det är en av de viktigaste uppgifterna. Det bildas närmare en liter galla per dag hos en normal människa. Gallsyrorna är de viktigaste funktionella beståndsdelen i gallan. Syrorna hjälper till att bryta ner fettet i maten och det är deras kristaller som orsakar den starka klåda, som uppstår i huden när gallan av någon anledning svämmat ut i blodet och gett gulsot.

 

Gallfärgämnena består av bilirubin och biliverdin och bildas av de beståndsdelar som blir kvar när blodets färgämnen bryts ner. De sönderdelas i tarmen, sugs sedan upp på nytt av kroppen och används gång på gång för att bygga upp blodets färg.

Kolesterin eller gallfett är en högmolekylär alkohol som bland annat finns i gallstenar och lagras i blodkärlens väggar vid åderförkalkning. Kolesterin finns även normalt i kroppen t.ex. i blodet och hjärnan. Det kan man endast få från animaliska födoämnen, genom ägg och fett. Lecitin har stor funktionell betydelse för resorptionen av fettet från tarmen. Normalt sugs gallan från levercellerna genom fina hårrörskärl in i gallgångarna och därifrån via allt grövre gallgrenar till levergallgången. Från den rinner gallan antingen via den korta gallblåsegången till gallblåsan eller genom den gemensamma stora gallgången direkt ut i tolvfingertarmen.

 

Den päronformade gallblåsan ligger på leverns undersida och har via gallblåsegången förbindelse med både levergallgången och tolvfingertarmen. Den ligger ungefär mitt på högra revbensbågen och kan till och med kännas, om den är förstorad och utspänd av galla eller annan vätska. Väggarna består av ringformigt ordnande, glatta muskelstråk och insidan är överdragen med en slemhinna som bildar spiralformade veck. Genom en ringsgående slutmuskel kan stora gallgången stängas och gallan rinner då till gallblåsan. Där samlas den upp och blir förtjockad genom att blåsslemhinnan avsöndrar slem och suger upp vatten och salt.

 

Nu uppstår den så kallade mörka blåsgallan som innehåller 15 – 20 procent torrsubstans i motsats till levergallans 1 – 2 procent. Den högkoncentrerade och mycket verksamma blåsgalla stöts ut i tunntarmen under matsmältningsperioden genom att gallblåsans glatta muskulatur drar ihop sig och slutmuskeln i gallgången öppnar sig. En del föda t.ex. ägg och fett, påverkar tömningen kraftigt, medan annan föda, t.ex. kolhydrater, inte inverkar dåligt på tömningen.

Gallan innehåller inga enzymer men är trots detta oumbärlig för matsmältningen. För om den inte kan komma ut i tarmen – t.ex. om en gallsten har täppt till utförsgången – uppstår en förruttnelse i tarmen. Praktiskt taget allt fett och alla fettsyror som maten innehöll, finns då kvar obehandlad i tarminnehållet plus en stor mängd osmält och halvsmält äggvita. Den osmälta äggvitan råkar snabbt i föruttnelse i tjocktarmen.

 

Man får det intrycket att både fett och äggvitenedbrytningen har rubbats men det är i verkligheten endast fettnedbrytningen. Gallan brukar nämligen normalt även locka fram och aktivera bukspottskörtelenzymet lipas som spjälkar näringsfett i glycerin och fettsyror. Detta kan inte ske när det inte finns någon galla och det osmälta fettet blandar sig med äggvitan och hindrar effektivt de vattenlösliga enzymerna från att angripa och smälta ner äggvitan på ett normalt sätt. Dessutom verkar den hinnan av fett, som nu täcker tarmslemhinnan, störande på resorptionen (uppsugningen) från tarmen. Den bristande äggvitenedbrytningen och uppsugningen är alltså en följd av den störda fettnedbrytningen. Tack vare gallan kan det fett som maten innehåller sugas upp från tarmen och tillgodogöras i kroppen.

Kropp och Själ

Copyright © - ElisabetB