Artros

Artros

KNOTIGA LEDER och SKONINGSLÖS SMÄRTA

 

Många människor får under livet problem med sina leder. Smärta och stelhet i lederna kan vara artros. Men sjukdomen är trots besvären inte farlig, utan det finns mycket man kan göra själv för att må bättre. Artros är inte en del av det naturliga åldrandet, utan en sjukdom.

Ledvärk är vanligt, särskilt när man blir äldre. Ungefär hälften av alla svenskar över 80 år har värk varje dag. Det är fler kvinnor än män som får ont i lederna. Personer som lider av fetma har ont oftare, liksom de som inte motioner regelbundet.

Artros är den vanligaste ledsjukdomen och den kan drabba alla leder, knän, höfter, ländrygg och fingrar (är vanligast), i form av ledsmärta och nedsatt funktion. Artros drabbar inte bara ledbrosket, utan sjukliga förändringar sker också i menisker, ledband, ledkapslar och muskler. Men sjukdomen räknas inte till de inflammatoriska ledsjukdomarna.

 

SYMTOM

Syntomen kommer ofta smygande. De första tecknen på artros i en led är värk i samband med ansträngningar. Till och från kan leden vara svullen, ömmande och kännas stel. Så småningom minskar rörligheten mer och mer och man får ont även vid lättare ansträngningar. Brosket i leden förändras så att ytan blir ojämn och ibland blir det sprickor i brosket. Leden glider inte som vanligt och klarar inte av att fördela belastningen på rätt sätt. Brosket blir så småningom tunnare och tunnare. Leden blir deformerad och rörligheten minskar. Ibland kan det bildas för mycket ledvätska som gör att leden svullnar och blir orörlig.

Så småningom, när brosket nästan har försvunnit helt, kan bendelarna börja skava direkt mot varandra. Då kan skelettdelarna förändras och det kan bildas pålagringar och leden kan bli sned och konstig. Benytorna försöker skydda sig från att skadas genom att bilda mer benvävnad. Vid nybildningen uppstår små benutskott, som kan skada ledkapseln. Det kan då bli inflammation i lederna. Man kan också ha bättre och sämre perioder. Ibland kan leden kännas helt bra. Smärtan kommer inte från ledbrosket utan från strama muskler, utspända ledkapslar och ansträngda senfästen.

 

ORSAK

En frisk led ger oss inga problem. I en frisk led finns hela tiden en balans mellan nedbrytning och uppbyggnad av både brosk och ben. Brosklagret är bara några millimeter tjockt, men det räcker för att leden ska glida fint. Det fungerar också som stötdämpare och sprider belastningen över hela ledytan. Vid artros rubbas den balansen och man kan märka tecken på förändringar i brosket. Cellerna försöker reparera skadan men klarar till sist inte av nybildningen. Man kan säga att det är en näringsbrist till ledbrosket. Näringen transporteras i kroppen genom blodkärlen ut till kroppens olika delar. Brosket har ju inga egna blodkärl, utan får sin näring via ledvätskan. Ledvätskan i sin tur får näring från blodkärl i ledkapselns hinna. Den här sträckan kan slaggas igen. Med åren lagras mer och mer slaggämnen i kroppens bindvävnad.

 

RISKFAKTORER

Det finns flera olika faktorer som bidrar till att man får artros. En del av dem går att förändra och andra inte.

 

  • Många som har haft tungt kroppsarbete innebär en klar risk att få artros.

 

  • Det finns också samband mellan risk för artros i knäleden och hur mycket man lyft, burit och legat på knä under åren man har arbetat. Att stå på hårda golv hela dagarna är heller inte bra.

 

  • Övervikt ger ökad risk framförallt av knäledsartros, men kraftig fetma ger också förändringar i ämnesomsättningen med stor risk för fingerartros.

 

  • Broskskador efter olyckshändelser eller sporskador kan också leda till artros.

 

  • Sjukdomen har en ärftlig komponent. Man kan titta hur det ser ut i sin familj. Har man en förälder eller syskon som har artros så ökar risken att man får sjukdomen.

 

  • Kvinnor drabbas oftare än män.

 

  • Otränade muskler gör att lederna ansträngs onödigt mycket. Över och underbelastning av lederna ökar risken för artros. Även stillasittande personer får lättare besvär. Lederna byggs upp och förstärks av rörelse. När man talar om ledförslitning kan tankarna leda fel eftersom det låter bättre att sitta still än att använda sin kropp. Starka lår förebygger artros i knäna. Ett bra sätt att förebygga artros i knäna är att träna upp sina lårmuskler.

 

DIAGNOS

Din beskrivning av smärtan kan ibland vara tillräcklig för att läkaren ska förstå vad det rör sig om. Men i de flesta fall behöver leden röntgas. Brosket syns inte på en vanlig röntgen utan man får göra en artroskopi, en titthålsoperation in i leden. Man blir först bedövad, sen för läkaren in ett 2-6 mm smalt kikarinstrument med optik och belysning. Med artroskopi kan man se skador och sjukdomar i menisker, ledband, brosk och ledslemmhinnan. Med hjälp av andra instrument som förs in i leden kan små vävnadsbitar tas ut, för mikroskopisk undersökning vid tillexempel slemhinneinflammation. Artroskopi utförs vid tidigt stadier av artros.

Bindväven

Bindväven är kroppens vanligaste vävnad. Den sprider sig i alla den växande organismens mellanrum, fyller ut dem som bomull, lagrar sig över organen och bildar höljen och kapslar omkring dem. När människokroppen är färdig är alla delar inspunna och inpackade som porslin i en packlår. Hjärnan vilar i en konstfullt vävd kapsel. Ryggmärgen ligger i ett hölje som ett paraply i sitt fodral. Varje knota är omgiven av bindväv, varje led av en bindvävskapsel, varje muskel av en strumpa av bindväv. Om man kunde laka ur kroppen så att allt utom bindväven försvann, så skulle man få ett väldigt system av lådor och fack, en jättekokong, som man kan kalla människohusets murställning.

 

Starkare än metallkättingar

Bindväven finns i alla mjukhetsgrader, från finaste vadd till grövsta läder, och den kan fläta ihop sig och bilda kapslar och band, som i styrka t.o.m. överträffar metallkättingar. En kotpelare kan praktiskt taget inte slitas itu. De tusentals små band, som håller samman kotorna erbjuder ett oövervinneligt motstånd. Unga bindvävstrådar är elastiska som gummiband och i denna elasticitet ligger det ungdomliga utseendets hemlighet.

 

Den åldrande människan har sina miljarder ”gummiband” utdragna och slappa och varje särskild fiber i huden är lika trött och vissen som hela organismen. På somliga ställen i kroppen fylls bindvävens celler med fett så att de spänns ut som ballonger och förvandlas till stora glänsande fettkulor. På andra ställen där bindväven är utsatt för särskilt starka påfrestningar utvecklar den sig så småningom till en glansig massa, som kallas brosk.

När man föds består skelettet uteslutande av brosk, men där ben ska bildas börjar så småningom blodkärl och unga bindvävsceller tränga in i brosket, som under ständig till växt förkalkas och blir till ben.

Benen byggs av kalk och lim

Benens väggar består av ett kompakt material men det inre består av en sinnrik bjälkkonstruktion, ett gallerverk som i sin avvägning efter statiska belastningslinjer påminner om en modern brokonstruktion.

De bindvävsceller, som bygger upp benet avsöndrar limtrådar och kalk. Trådarna läggs i spiraler, som bäddas in i kalken, på samma sätt som i armerad betong. Men benet är bättre än betongen. Det starkaste av kroppens alla ben, skenbenet, tål t.ex. en belastning av 1650 kg det vill säga det 30-dubbla av dess normala belastning.

 

Men ändå är det elastiskt tack vare sin rikedom på limhaltig bindväv. Limmet kan man tillsammans med limtrådarna genom glödgning av benet få att brinna upp, efter det ser kalkstommen ut som en död korallstock. Likaså kan man lösa upp kalken genom att lägga benet i syra. Det som återstår låter sig sedan böjas och vridas som en tågstump. Den sköra ”korallstocken” har en parallell i åldringens ben, som till 80 % består av kalk, medan barnets ben består av åtta delar lim till en del kalk.

Kropp och Själ

Copyright © - ElisabetB