Tacksamhet

Tacksamhet

Det är skönt att kunna tacka!

Någonstans har jag läst:

"Jag vill tacka för att jag kan tacka".

Vad är det för märkvärdigt med det? Många av oss har svårt att tacka. Vi tycks inte kunna uttrycka vår tacksamhet, när någon är vänlig och gör oss en tjänst. Då menar jag naturligtvis inte det formella "tack", som sägs av ren artighet utan det, som kommer från hjärtat. Ett ärligt tack, som utan förbehåll uttrycker vår tacksamhet och glädje.

 

Tacka betyder bl.a. att gå någon till mötes. Just det är problemet för många människor. Vi är rädda för att den andre kanske kommer oss för nära, börjar ställa krav, väntar sig något i gengäld. Vi håller oss på avstånd, vågar inte engagera oss. Inte nog med det, vi t.o.m. gör allt för att kväva varje liten vänlighet i tid. "Jag är dig tack skyldig" uttrycker just det som vi egentligen inte vill höra: vi känner oss beroende, har skuldkänslor och det är inte precis uppbyggande. Vad är det vi är rädda för? Denna oro skadar inte bara oss själva, den medför även att andra människor tappar lusten att vara vänliga och hjälpsamma mot oss.

Att kunna ta emot hjälp och sedan tacka uppriktigt och hjärtligt för visad vänlighet har väldigt mycket med vår egen självkänsla att göra. Självkänslan speglar det värde vi sätter på oss själva. Att ha god självkänsla innebär att vi tycker om oss själva, att vi anser oss vara värd hälsa, glädje, kärlek och förlåtelse. Självkänsla tillåter oss att njuta av livets skönhet och väcker en vilja att ta väl hand om oss själva.

 

Det är den gnista av självförtroende vi behöver för att möta livets utmaningar. Självkänsla är en mycket kraftfull medicin för att balansera kroppens, psykets och själens energier. Självkänslan är mer ett resultat av nuvarande beteende än av gamla framgångar och motgångar.

Ju mer självförtroende vi har, desto mer uppskattar vi våra medmänniskor - utan förbehåll, utan avund. Vi kan då bejaka och se människorna som de är utan att ifrågasätta det egna värdet och det vi själva presterar.

 

När vi kan glädja oss över en handräckning, ta emot hjälp när hjälp behövs - när vi med glädje tar oss an och hjälper andra människor: då först blir samlevnaden mänsklig, mången grå vardag blir en festdag. Det bästa av allt: man kan lära sig att tacka, bara man vill. Ett "tack ska du ha" kan betyda så mycket.

 

Jag känner en person som betytt mycket för många. Det är många som gått in genom hennes dörr med stora bekymmer, förtvivlade och missmodiga och som gått ut igen, kanske inte precis bekymmerslösa, men i alla fall lättade och med större förmåga att ta itu med sina problem. Och många har hon hjälpt med pengar när det har varit svårt ekonomiskt.

För en tid sedan hade hon en ”stor” födelsedag, en av de där jämna som brukar firas. Firad blev hon också – av släkt och nära vänner. Men det var ytterst få av alla dem som hon varit som en mamma för, om man nu ska använda ett slitet uttryck, som kom ihåg henne med en telefonsignal, ett kort eller ett besök.

Jag har lagt märke till det många gånger, lagt märke till hur lätt vi har att glömma visa lite tacksamhet. Ett litet tack kan betyda så mycket. Det värmer, det ger krafter. Det visar att det är mening med att leva. Har vi glömt bort att tacka?

 

Det borde framför allt börja med barnen – detta med fostran till tacksamhet. Vilket förstås förutsätter att vi själva upplever vad det betyder. Och det gör vi kanske – fast vi slarvar. På många håll finns brister idag. Ungarna får inte lära sig att odla sin tacksamhet längre. Har man alldeles glömt att lära barn att säga tack när någon håller upp en dörr, när någon svarar på frågan om hur mycket klockan är, när någon plockar upp pengen eller leksaken som tappats? De barn som visar tacksamhet i vardagliga situationer är så få att man blir alldeles häpen när man ”råkar ut” för en av dem. Här måste vi vuxna lära barnen att känna lite tacksamhet. Se, känna tacksamhet och säga tack!

 

Vad händer när förmågan att känna tacksamhet försvinner? Får människans arrogans fritt spelrum i stället? Att kräva blir en vanligare attityd än att be om saker och ting. Att vilja ha blir en vanligare attityd än att önska sig. Vem vill ge åt andra när ingen visar tacksamhet tillbaka?

 

Men varför ska man tacka? Är det bara för att det ska vara så och kanske för att göra någon tillfredsställd? Jag tror svaret ligger mycket djupare. Själva tacksamhetens väsen har med kärleken och ödmjukheten att göra, den är en del av livets innersta verklighet för viken vi alla är till och mot vilken vi alla är på väg, om än oändligt sakta och mödosamt. Att känna tacksamhet inför små och stora saker vidgar människans medvetande. Tacksamhet och glädje hör samman och båda är som väl är mycket smittosamma. Så fort någon visar tacksamhet och glädje, sprids en skön atmosfär åt alla håll. Här får en ödmjukare hållning blomstra. Här finns lyhördheten, omtänksamheten och hjälpsamheten. Inte för att man måste eller upplever det som en plikt, utan för att man helt enkelt inte kan låta bli.

Kropp och Själ

Copyright © - ElisabetB