Våren

Våren

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

och det som stänger.

Karin Boye

 

Att våren kan vara en tid av olust för många är svårt att förstå om man ser till den späda grönskans förtrollande värld. Det är ingenting onormalt att vi kan känna oss extra grå, ensamma och vilsegångna så här års när allt omkring oss vaknar till liv.

Solen, ljuset har kommit igen. Kvällarna är längre och ljusare, videung och tussilago tittar fram. Vi får vårdagjämning och sommartid. Var och en har sina egna speciella tecken på att det är vår.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För många innebär våren förväntningar, planer och längtan. Man vill leva intensivare och inte missa något av den knoppande naturen och vårblå himlen. Det känns skönt att efter vinterns ändlöshet uppleva förändringar.

Men andra tycker inte om våren. De fylls av en dov olustkänsla och känner sig ängsliga och rastlösa. Många gånger känns deras suckar som en utmaning för de vårfrälsta.

 

”Ryck upp dig” … det är ju vår! Men inga goda råd hjälper. Det borde inte finnas någon olust i någon kropp när solen och ljuset kommer igen efter vintern. För en del blir den här vårolusten en process på några veckor. Dovheten vill inte släppa kroppen, ångesten värker runt och allt känns mer eller mindre meningslöst. Det är som om det tar längre tid för deras kroppar att ställa om sig. När de nu vant sig vid vintern, så skall det plötsligt bli vår.

Vintern är kurig och skön. Det är ett självklart beteende att krypa in i värmen hemma. När våren kommer skall man plötsligt ut i naturen, man ska lyssna på fåglarna, röra på sig, man ska … livet blir så fyllt av odrägliga plikter. Man kan inte gömma sig längre. Alla krav och undanflykter blir synliga i vårljuset.

Men det kan finnas många andra, djupare skäl till olustreaktioner. Våren innebär pånyttfödelse och allt ska knoppa, brista ut, blomma och befruktas. Även för människan. I stället för att bli en befrielse blir då våren en smärtsam, vanligtvis omedveten, påminnelse om att mitt liv gick snett någon gång i livet. Någon gång hindrades och stannade en process upp, som kunde ha inneburit vidare växt och möjligheter. Känslan blir att vintern är min årstid, då mycket ligger nedsövt och inte pockar på förlösning. Då är det tillåtet att sluta sig inne, så innesluten som smärtan tvingar en.

 

Våren innebär också mycket annat. Då kommer paren ut. Se på fåglarna, på människorna. De finns överallt, de förälskade paren, fyllda av het längtan och förväntan. Här går jag ensam igen … ingen tycks finnas för mig. Ensamheten blir så skriande, så tyst, så klanglös. Det finns så många människor, som vill träffa någon, som drömmer om att möta en vän, en väninna. Men någonting, någonstans hindrar dem. ”Jag få aldrig chansen”, säger många. Ofta betyder det egentligen att de aldrig tar den eller inte ens ser den. För att mötas behövs det en viss öppenhet hos minst två människor. För en människa som aldrig fått lära sig att ge eller ta emot är det svårt att mötas på ett djupare plan. Man står handfallen när man får ett möte, känner sig generad, utelämnad eller kanske till och med arg. Längst inne längtar man och vill, men har inget beteende att ta till. Allt känns blockerat.

 

 

I de här rädda känslorna blir man ofta till någon annan än den man är och ofta förvanskar också den andra. I stället för att delta i ett högst vanligt möte mellan två vanliga människor kan man förvanska hela situationen. Man kan göra mötet till en fruktansvärt fodrande situation mellan en fumlig, totalt mindervärdig person och en oklanderlig, granskande och vice versa.

 

Egentligen skulle det vara så mycket lättare att se oss själva som vi verkligen är. Men många gånger förmår vi inte att ta av oss våra missfärgade glasögon som färgar allt. Livet med alla dessa variationer blir bara en upprepning. Jag duger inte, jag är ensam, jag är rädd och alla andra klarar sig så bra. Men vi är inte ensamma. Om vi tittar oss omkring, ser vi tusentals människor med samma rädsla, samma tystnad, samma ensamhet som vår. De yttersta gränserna för människornas existens är i alla fall lika. Vi föds och vi vet att vi ska dö. Ingen kan smita ifrån de gränserna.

 

 

Då, när det är värst och inget hjälper,

brister som i jubel trädets knoppar,

då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar,

glömmer att de skrämdes av det nya,

glömmer att de ängslades för färden -

känner en sekund sin största

trygghet,

vilar i den tillit som skapar värden

(Karin Boye)

 

Vi föds in i en gemenskap som kan se helt olika ut från person till person. För att överleva fodras det en hel del omhändertagande och närhet. Närhetens kvalitéer utformas av hela samhället. Vår kultur uppmuntrar inte en skapande gemenskap mellan människor. Vi får tidigt lära oss att prestera för oss själva, ta för oss, utmärka oss och bli lika. Lika ett omänskligt ideal som skapas i en drömfabrik.

Kraven på topprestationer kan göra att jag föraktar mig ännu mer, upplever mig som mindervärdig och tror att alla andra ser mig så också. Då blir hopplösheten större och allt blir en svår karusell med passivitet och instängdhet. Den förnyelse våren står för blir en fråga om att förkasta hela sig själv.

Nu när det är vår expanderar hela naturen utan att fråga om lov och utan att känna sig dålig eller fel. Den lilla taniga björken bredvid den stora vackra, ståtliga hängbjörken upplever säkert inget mindervärde utan tar för sig av naturens frikostighet. Tillsammans med de andra träden bildar den en vacker björkdunge, lika vital som de andra. Det är en konst att bara vara och utan reflekterande förbehåll ta emot vad som finns. I en sådan anda är det lika naturligt att bjuda på det levande inom sig och låta givande och tagande mötas i en självklarhet.

Det är detta som händer, när det är vår. Titta på knopparna, se tussilagon och blåsipporna! Varje vår på nytt och på nytt! Att låta sig födas. Att våga låta sig återfödas. (Källa: Hälsa 5. 82)

 

Kropp och Själ

Copyright © - ElisabetB