Kriser

Kriser

De flesta människor hamnar någon gång i livet i kris. Det kan handla om en livskris, problem i relationer, oro för barnen eller arbetet. Att hamna i en psykisk kris betyder alltså att det sker en stor förändring i ens liv. Också i de lyckliga familjerna slår livets kriser in med full kraft. Det karakteristiska är att man inte går under i dessa kriser, utan i stor utsträckning tar dem som en utmaning och tar sig igenom dem. Man klarar alltså av de utmaningar, som livet ställer oss inför, både de som har krisformat och de som gnagande nöter på vårt dagliga välbefinnande. En kris kan vara början på något nytt om man hanterar dn på rätt sätt. Hanterar man den rätt kan man mycket väl gå stärkt ur en kris.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den kris som kommer efter en uppsägning från sitt arbete har samma förlopp som en kris efter en skilsmässa eller sorg efter ett dödsfall. Man måste ta sig igenom vissa stadier och det är en process. När man kommit in i en kris tar det tid att komma igenom sorgen. Vi upplever och förändras genom krisens olika faser.

 

Från att i chockfasen ha bedövats av smärta, sker en övergång till reaktionsfasen, då starka känsloreaktioner kan komma. Bearbetning av känslorna och praktisk handling kännetecknar reparationsfasen. Reparation av det som skett, gör en utveckling möjlig.

Under förutsättning av att krisen har genomarbetats, ges i nyorienteringsfasen möjlighet till att åter finna sin självkänsla och hitta en mening med livet. Sorgen finns kvar, likt ett ärr som gör ont ibland, men krisen blir mer och mer en händelse i den totala livssituationen.

 

Acceptera krisen, det menas att välja att se och stå ut med både sin inre och den yttre verkligheten, utan att fly, undvika, förvränga eller döma den. Hur plågsamt den än kan vara. Hur livet än svänger, så hittar vi våra vägar. Att våga ta emot hjälp, men också att ge - då blir allt lite lättare! Du kan få energi av grannar och vänner med utsträckta händer och kloka ord.

 

Krisens 4 stadier

Chockfas

Utåt sett reagerar vi alla olika på chock upplevelser. Det väsentliga är inte hur svårt eller lindrigt chocken ter sig för andra, utan hur den upplevs och bedöms av den som drabbas. En chockad person kan utåt sett uppträda behärskat och sansat, samtidigt som man inom sig upplever ett kaos. Chocken bedövar smärtan. Man kan känna sig förlamad av chocken och uppleva sig som overklig i det kaotiska tillståndet. Man förlorar tidsperspektivet och är strängt upptagen med att försöka hålla ihop sig själv för att inte gå sönder. Samtidigt vägrar man att ta till sig det som skett genom att hålla det på avstånd och förneka det. Man kan känna sig som man är i en glasbubbla. Man kan inte ta ställning till någonting. Allt kretsar kring den egna personen och en känsla av tomhet är vanlig. Man ifrågasätter meningen med livet.

 

Chocken kan också medföra kroppsliga reaktioner såsom andfåddhet, hjärtklappning, suckar, muskelsvaghet mm. Man kan inte ta emot någon saklig information. Däremot är sinnena mer mottagliga för information. Man kan komma ihåg färger, tonlägen, atmosfären i rummet när man fick budskapet. Man minns fragment av det som man varit med om.

 

Ingen kan ta bort smärtan från den som drabbats. Var och en måste själv kämpa sig igenom krisens våndor. Men det finns ett behov av närhet till andra. Att någon som bryr sig om och inte skräms av situationen. Någon som vågar vara ärlig och vågar ha kroppskontakt. En kram eller varm handtryckning hjälper mer än tusen ord. Att kunna lyssna är det bästa man kan erbjuda en vän som har hamnat i kris. Försök att inte komma med en massa goda råd och var inte den som vet bättre. Ha tålamod och lyssna på många upprepningar och känsloutbrott. Lyssna på tankarna som kommer fram.

En chock kan sitta i från några korta minuter till ett par dygn.

 

Reaktionsfasen

Chockfasen övergår ganska snart i reaktionsfasen. Det är nu man tvingas att se sanningen. Då börjar man inse vidden av vad som har hänt, och det är nu den stora smärtan sätter in. Man söker efter en mening med det som hänt och frågar sig varför? Det är nu man börjar förstå och då man verkligen börja känna. Man reagerar med känslorna och styrkan i reaktionerna kan vara nya upplevelser.

 

Det är vanligt att man reagerar med starka aggressioner. Det är lätt att få häftiga utfall av vrede och hat och det kan vara svårt att förstå sina reaktioner, man känner inte igen sig själv. Självkänslan och självförtroendet har försvunnit. Om känslorna inte får utlopp sätter de sig i kroppen eller själen och skapar problem senare i livet. Man blir bitter, besviken och rädd. Nedstämdhet och förtvivlan leder lätt till depression. ”Varför händer detta mig?” Man kan känna sig panikslagen. Kroppen kan reagera med rastlöshet, sömnproblem, spänningar och trötthet.

Tack och lov är vårt psyke utrustat med en inbyggd mekanism, som skyddar oss från att behöva möta allt det svåra på en gång. Det är våra psykiska försvarsmekanismer. Dessa försvar gör det möjligt för oss att stegvis ta in det svåra, för att så småningom våga se verkligheten som den är. Under den här fasen är det betydelsefullt att omgivningen orkar med alla de negativa känslouttrycken.

Reaktionsfasen kan, i den akuta krisen, pågå från en månad till flera månader.

Reparationsfasen

Reparationsfasen kallas också för bearbetningsfasen. Man har fått en viss distans till det som har skett, vilket gör det möjligt att bearbeta de svåra känslorna och reparera det sår som har uppstått. Det är betydelsefullt om man har någon att tala med under den här tiden. Någon som förstår och som tar det man säger på allvar. Det är mycket viktigt att tala om sin situation. Det är närmast en förutsättning för att man ska komma vidare. Det värsta man kan göra är att isolera sig. Det är svårt att se förändringar och möjligheter om man inte pratar med andra. Det är också viktigt att förstå att det är naturligt och riktigt att man reagerar på det som är svårt.

 

Från att tidigare ha varit drabbad av krisen, orkar man nu se att det finns en framtid. Smärtan har minskat i styrka och det finns stunder när man kan tänka på annat. Undan för undan kan självkänslan återvinnas och livet kan återfå sin mening. Man börjar intressera sig vad som finns runtomkring. Nytt arbete, släkt, vänner, hemmet, utseendet mm. Man känner att man vill ”ta tag” i sin situation. Det finns trots allt en framtid! Nu börjar man se olika lösningar. Steg för steg börjar man inse att det går att leva vidare och att det sår som krisen har åstadkommit kan läkas. Så småningom kan man acceptera sin nya livssituation.

 

Nyorienteringsfasen

Nyorienteringsfasen har inte något egentligt slut. Det förflutna finns alltid kvar. Ibland gör minnena ont, men smärtan bleknar med tiden. Krisen är förbi och man kan använda energin på något annat. Krisen är inte längre den stora livskatastrofen, utan blir en del av livet själv, som inte ska glömmas eller gömmas. Man har kommit starkare ut på andra sidan. En kris behöver inte bli förödande för den som drabbas. Den kan för många människor leda till stora förändringar i deras liv. Man omvärderar vad som är väsentligt i livet.

Kropp och Själ

Copyright © - ElisabetB