Ömhet

Ömhet

Jag vill ha mer ömhet

Vi håller på att förlora ömheten. Denna känsla av tillgivenhet, som kommer från hjärtat och ingenting kräver. Den sprider bara värme med små gester, en kärleksfull blick, ett uppmuntrande ord, ett vänligt tillmötesgående. Vi håller på att förlora denna ömhet, som gör barnen glada och goda och som betyder så mycket för gamla människor. De små ömhets-betygelserna, som får ögonen att lysa och gör oss hjärteglada.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ömhetens sekund. Det stod som en rubrik i en tidning för något år sedan. Ömhetens sekund – fanns den? Ja, den fanns, i två unga ansikten lutade tätt tillsammans, i ett gammalt och ett ungt, i ett barns mjuka leende mot sin älsklingskisse – överallt. Men ändå ingenstans. Eller också är det, det att den bara är – en sekund. Man finner den inte där människor trängs och jäktar – och inte ens knappast där de trivs och vilar. Vänlighet? Jo, vänligheten finns, man möter den i glimtar då och då. Och så håller vi ju på att göra reklam för den med vänliga veckan och så. . .

 

Men ömheten, den mjuka, djupa, goda, innerliga – var är den, varför är den så sällsynt att vi måste se på den i sekundsnabba bildsvep och förundras . . .

 

Jag minns en bild i en dagstidning en gång. En liten lerig kille som ivrigt kom springande emot någon. Under stod ungefär: Han är lik alla andra grabbar i den åldern. Klumpig och valpig och rätt så bråkig. Han har inget vidare bordsskick och älskar leriga vattenpölar och är svår på att slåss. Han är världens finaste. Han är min.

Där var ömheten. Barn är sådana. Hygienisera inte ihjäl ömheten. Effektivisera inte ihjäl den. Låt oss skratta och krama om och – tvätta dem rena så småningom.

Och vi stora – hur har vi det?

Vad ger vi ömheten för plats? Jag menar inte den enkla vardagsvänligheten fast den är fin den också, jag menar inte heller den heta kärleken – jag menar det att se på någon och stryka henne – honom över håret och bli stilla, stilla och känna hur man vill värna och skydda – och söka skydd hos. Vara till för, varmt och varligt.

 

Ömhet är ett elementärt, naturligt behov hos alla levande varelser. Generellt, uppenbarligen även bland människor, som älskar varandra, spelar ömhet inte samma viktiga roll idag som förr.

Det finns flera orsaker. Den viktigaste: vår värld har blivit stressigare, klimatet mellan oss människor har hårdnat och blivit mer känslolöst. Vi vågar inte visa ömhet, vi är rädda för att verka löjliga.

Människorna omkring oss kan missförstå oss, om vi mottar dem med hjärtlighet. Avmätt reservation tycks vara den rätta umgängesformen. På så sätt kan man tvinga fram en distans. Det är självklart att det krävs en viss distans på arbetsplatsen. Men för den skull behöver man väl inte vara reserverad och stel jämt. Det är ju detta avstånd, som gör att nutidens människor känner sig så isolerade och ensamma.

 

 

Det är ingen nyhet, att framför allt män betraktar ömhet som något "sentimentalt". För en riktig man är allting tillåtet, men han får absolut inte vara sentimental. Visa känslor, det får ju tydligen bara det s.k. svaga könet. Det är inte svårt att förklara, varför kvinnor är ömmare än män. Det beror inte så mycket på kvinnans natur som på hennes uppfostran: småflickor får vara känslofulla, smeka sina föräldrar, dockor och lekkamrater så mycket de vill.

 

Småpojkar däremot, som har samma naturliga ömhetsbehov som flickor, måste vänja sig av med detta så fort som möjligt. En pojke, som kramar och pussar sina föräldrar och syskon, tycker man är lite konstig, särskilt när han kommer upp i skolåldern. Nej, han måste ut på gatan och lära sig slåss med andra grabbar. För då finns chansen att det blir en "riktig karl" av honom, en karl som tål en hel del, som kan försvara sig och ser världen, livet och människorna precis som de är, hårda och osentimentala.

 

Men jag läste för ett tag sen vad den brittiske barnpsykiatern dr Sebastian Kramer hade för recept: Små pojkar behöver kramas mycket. Han tycker att pojkar blir kramade för lite. Pojkar utvecklas oftare till riktiga vildbasare än flickor - hyperaktivitet, våld och kriminalitet är oftare pojkproblem. Generellt är pojkar redan från början två-tre veckor senare i utvecklingen än nyfödda flickor. De är inte lika robusta som flickor och kräver därför mycket uppmärksamhet och trygghet. Pojkhjärnor utvecklas också långsammare de första tio åren, vilket gör dem ännu mer känsliga. Vår kulturs normer om att pojkar utvecklas till veklingar om de kramas för mycket är helt förkastligt. Tänk inte på att ni kanske ger dem för mycket uppmärksamhet. Barn - både pojkar och flickor - kan aldrig få för mycket kärlek.

 

Varför är vi så reserverade och stela mot varandra? Varför är vi inte mer ömma, vänliga, kärleksfulla? Ingen kan säga, vår värld är ju så hård. Det är nämligen vi som är "världen", det är vi själva bestämmer atmosfären omkring oss.

Åtminstone i vår egen lilla privata krets borde vi kunna uttrycka vår sympati, ömhet och kärlek mer öppet. På så sätt kan vi hjälpa till, att göra vår värld varmare och personligare.

Att se på vår nästa, att kunna se på varandra inte bara som kvinna och man utan som människa på människa. Från själ till själ, från hjärta till hjärta.

 

Människan har ett behov av själslig näring, vi behöver bli älskade. Vi behöver känna att vi existerar, vi behöver beröring, en kram, någon sorts uttryck för kärlek och ömhet.

 

 

Kropp och Själ

Copyright © - ElisabetB