Storskogen

Storskogen

En lisa för själen

Hämta nya krafter i naturen både stora och små!

Naturen läker trasiga kroppar och själar. Bara att promenera i skogen är läkande. I naturen inser man att man är del av något annat. När man blir avskuren från det blir man ensam.

Lyckliga de barn som får växa upp på en bondgård – eller rätt och slätt på landet – nära naturen, djuren och äventyren. Hur väl barn behöver den riktigt jordnära kontakten märkte jag helt nyligen när jag efter en tid hade arbetat extra mycket, tog mig en riktig heldag med mina barn-barn och vandrade ut i skogen. Att umgås med mina barn-barn är ett sätt att ”ladda batterierna” för mig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I flera timmar utforskade vi ett bra stycke skog, antagligen gick vi tvärs igenom själva STORSKOGEN med deras mått mätt. Men ingen klagade och alla var glada. – Och allting var ett stort äventyr. Grottan på klippväggen, den mjuka, bruna barrstigen – ”alldeles, precis som en matta”. Isbitarna i tjärnen, de spelade en melodi när vi ryckte loss en fastfrusen fälld björk för att plocka den på kvistar. Och alla träden luktade olika! Snart sprang barnen från träd till träd, från buske till buske och snusade. Och mossan hade sin doft, och stenarna . . . Lukten är ett extra sinne i skogen. Med fler sinnen på blir det lättare att bara vara i nuet.

 

Ute på ett fält låg is i stora blanka fläckar med massor med smältvatten överst. Å vad det forsade om stövelklädda fötter i en härlig kana. Mormor höll tummarna och andan – det var rätt långt hem nu. . . Under en tuva var ett djupt hål – en mullvad eller åkerråtta?

– Och tror du att det bor någon fågel i den där ihåliga trädstammen? Vendela hittade en barkhög intill ett dött träd, där hackspetten skalat nästan hela trädet för att komma åt larverna bakom barken.

 

Vi går djupare in i skogen och plötsligt böjer sig Vendela nyfiket ner på knä. Hon lyfter på en sten. Där håller myrorna på och flyttar om bland sina puppor. Vendela slog sig ner och tittade på myrorna under tiden hon mumsade på en bulle. En myra fångade en bullsmula och släpade den till sin stack, där en annan myra tog över smulan och bar ner den i stacken. Kristoffer går nyfiket fram till en gammal död gran och sticker in handen i en håla. "Titta, här har spillkråkan gjort ett titthål rakt in i stammen". VI kikade in och där fanns spåren av de hästmyror som ätit gångar i virket.

Kristoffer är en liten kille som tycker om naturen. Strosar omkring och utforskar i timmar. Räddar grodor som har ramlat ner i brunnar och tar hand om skadade fågelungar. Gör också massor av fynd, allt från vackra och egendomliga stenar, till djurskelett som han sedan gör rent med en liten tandborste. I sitt rum har han ett fint tittskåp, där han förvarar döda ekoxar och insekter av olika slag. Man kan uppleva de mest spännande saker i naturen.

 

På fällda timmerstockar räknade vi årsringar och tänk bara, då visste vi precis hur gamla de var! Omkring en liten, liten grön gran dansade vi ”granen står så grön och grann i skogen”. När vi gick ifrån den vinkade barnen åt den, ja, Vendela måste till och med ge den en avskedspuss på den lägsta lilla grenen. Och så var det med allting, inte bara den lilla granen. Allting levde. Som det ju gör fast vi ”stora” inte alltid är lyhörda nog att förnimma. Allting var under och äventyr. Skogen är en fantastisk lekplats.

 

 

När vi kom hem och jag tog itu med middagen lade jag märke till att barnen, som annars brukade vara omkring benen på mig med leksaker, prat och frågor, var upptagna av sitt. Den ena låg på sängen i gästrummet och hade det trivsamt med en bok, den andre satt på golvet och pysslade med sitt. De var mätta på kontakt och de hade liksom med sig hem skogens egen harmoni.

 

Jag tänker på alla mammor och på alla barn som är hänvisade till sandlådan eller allra närmaste pulkabacken, allt under att kontakten mamma-och-barn består av förmaningar och ropande genom fönstren. Om alla mammor, pappor, farmödrar, farfäder, morfäder eller mormödrar kunde ta sig tid, åtminstone en dag i veckan till att ta barnen med sig till skogen där äventyret bor bakom varje buske och under varje sten.

 

 

Samvaron med mormor och morfar är viktig för barnbarnen. Den innebär en kontrast från vardagen, tiden blir mindre rutinstyrd och man får utlopp för andra saker. Mormor och morfar kan spela en stor roll när det gäller att ge barnen perspektiv och större tolerans. Dels kanske vi löser problem på andra sätt än föräldrarna, dels får barnen uppleva ett annat tempo. Jag tror att de får en större referensram genom att umgås med äldre. De blir bättre rustade och förstår olikheter hos människor. Sedan är det viktigt att barnen har fler vuxna än bara mamma och pappa runt omkring sig om det skulle hända saker, det ger trygghet.

 

Bokad barnbarnstid är emotionell kvalitetstid. Det är viktigt att skapa ett tidsmässigt utrymme för att leka med barnbarnen. Unna dig att ta ut svängarna. Skapa ett lekutrymme där barnen kan vara som de är och mormor som hon är. Känn dig fri och låt ditt inre barn möta barnbarnen. Skapa egna regler för er gemenskap, skäm bort dem under er tid ihop. Världen är komplicerad och sammansatt av många olika människotyper, det är bra för barnen att få en intim relation med en nära vuxen som visar ett annat sätt att vara än föräldrarna.

 

 

Om vi känner skogen utan och innan, så är vi tysta om det och vi får vara med om barnens upptäckarglädje. De är livets hemligheter mycket mera oreflekterat nära än vi, och vi kan lära oss mycken ödmjukhet av dem. Man får ett helt annat perspektiv när man är tillsammans med barn, man upptäcker det lilla i tillvaron. En promenad som normalt tar en halvtimme kan ta flera timmar.

Gissa om de är lyckliga över att få dela upptäckterna med oss, och få rå om oss riktigt i flera timmar och – den utstrålning av harmoni som skogen ger kan vi aldrig ge dem genom något som helst fulländat pedagogiskt mönster. Och ingenstans blir man ett sånt fint litet team som i skogen, den är auktoriteten som vi alla böjer oss för, helt självklart. När vi genomkorsar den blir vi vi som aldrig förr, vi upplever oss som en liten, liten krets, en liten enhet inför det stora.

 

Våra barnbarn är alldeles egna och unika!

 

 

Pojken och lövet

Han fann det under aspen

det var stort och gult och blänkte som guld

- Jag måste visa mamma, tänkte han

och rusade glädjestrålande uppför brotrappan

- Har du tagit av dig stövlarna?

Moderns röst ekade arg inifrån huset

- Jag har ju sagt till tusen gånger att

du inte får smutsa ner mina golv!

Lite dämpad fortsätter han ut i köket

- Men så du ser ut! Har du haft sönder

jeansen nu igen?! Och den där revan

på jumpern, var har du fått den!?

Moderns röst bara mal och mal och plötsligt

har han glömt att han hade något

att visa mamma

Och lövet knastrade när han sakta kramar

sönder det i sin lilla hand

Ulla Ekh

 

 

Kropp och Själ

Copyright © - ElisabetB