Ålderdomen

Ålderdomen

En plädoajé för ålderdomen

Om unga människor visste hur svårt en del upplever det är att bli gammal, så skulle de betrakta äldre människor med andra ögon. De unga, det ligger i ungdomens natur, vill inte befatta sig med ålderdomen. Jag minns mycket väl hur stolt jag var som tjugoåring över min ungdom och min generation. Jag var övertygad om att det aldrig tidigare funnits en så modern och tidsenlig ungdom.

 

Högmodigt höll jag alla, som inte hörde till min generation, på avstånd, tyckte riktigt synd om de "stackars åldringarna", som inte hade en aning om den moderna världen. Nu är jag några generationer äldre, det vill säga jag har hunnit passera åtskilliga avsnitt i livet. Nu vet jag hur orättvis, för att inte säga dum, man kan vara i de första ungdomsåren.

 

Det är när man har hunnit komma upp i åren man börjar begripa, att man måste lära sig en hel del för att kunna uppfylla de krav, som livet och yrkeslivet kräver. Det räcker inte enbart med studier, man måste även ha erfarenhet. Och den får man inte till skänks.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är livet som formar oss bit för bit i många år

Ungdomen, hur uppriktig, tidsenlig och vetgirig den än är, behöver därför alltid några år på sig för att mogna och få erfarenhet. Än så länge förväxlas den livskänsla, som präglas av den tekniska utvecklingen, ofta med livserfarenhet. Även dagens ungdom kommer en vacker dag att åldras. Då är de tvungna att acceptera att de unga känner sig förmer och uppför sig som om det vore ett privilegium att vara ung. Det värsta för åldrande människor är att de unga tränger ut dem ur samhället, men att de möjligen tolererar dem. Aldrig kommer de på tanken, att även åldringarna en gång var unga. De förkastar de gamlas livserfarenhet, vill göra sina egna erfarenheter och inte dra nytta av de gamlas kunskaper.

De glömmer helt bort, att man inte kan "lära sig" erfarenhet efter ett visst mönster. Erfarenhet måste man samla. Ofta sker det under sådana förutsättningar att ungdomens entusiasm och illusion bit för bit går förlorad. Och med varje förlorad illusion blir även livet en smula hårdare och fattigare. Med sina egna erfarenheter måste sen var och en ständigt försöka finna sig till rätta här i livet.

 

Den som har tur att bli gammal och som under åren försökt mogna till som människa, borde också ha möjlighet, att ge sina kunskaper vidare. Men hur skall det gå till, om vårt samhälle mer och mer hindrar åldringarna att aktivt vara med i livet. Det är inte alls orimligt, att 55-åringar snart räknas som gamla.

 

Gamla människor vill vara tillsammans med unga. Ålderdomen medför en viss förbittring och ensamhet och det bör man motverka som gammal. Man får bara inte resignera och hänge sig åt åldrandet.

 

Att "dö på sin post" vore hemligheten till en uppfylld ålderdom. Det betyder vara aktiv, se sig om efter uppgifter, även intressera sig för ungdomens problem, hjälpa till där det behövs, även en äldre man kan vakta småbarn, och framför allt behålla kontakten med andra. Håll er nära livet så länge som det är möjligt!

Vitaliteten

Vi dyrkar ungdomen. Nu mer än någonsin. Det blir resultat på livets alla områden. Det är t ex bara den unga arbetskraften som duger. En platssökande ska helst vara i 20-årsåldern och kunna allt. Att vara i 50-årsåldern och kunna allt, är inte lika populärt. . .

 

Vad har då 20-åringen som 50-åringen saknar? Vitalitet! Och en förmåga att förnya sig – som på sätt och vis är en funktion av vitalitet. Kunde 50-åringen skaffa sig de egenskaperna, då skulle han med sin större livserfarenhet och sitt säkra omdöme vara betydligt mer begärlig på arbetsmarknaden.

”Han är lite åderförkalkad,” säger den unge föraktfullt om den äldre. Och många gånger ger den äldre en vision av sinnets åderförkalkning, vare sig den har rent fysiska orsaker eller inte. Han saknar vitalitet helt enkelt.

 

Det är alltså vitaliteten som gör ungdomen avundsvärd och livet rikt. Därför vore det mer logiskt om vi dyrkade den istället. Ungdomarna har inte på något sätt monopol på vitalitet. Och det är heller inte säkert att man är vital för att man är ung. Det finns levande dödas i alla åldrar.

Under en människas livstid kan det rymmas perioder av kraftlöshet trots allt, likaväl som av den mest sprudlande vitalitet och handlingslust. Var och en som upplevt bådadera vet att man kan tala om kvalitet också när det gäller liv. Att det viktigaste inte är att man lever utan hur man känner sig. Och detta blir allt viktigare ju äldre man blir.

 

”Om ungdomen visste och ålderdomen kunde” heter det – och det ligger bitterhet bakom orden. Den som skrivit dem har tydligen varit gammal – men inte vital. Om man frågar en gammal människa om hon skulle vilja leva om sitt liv så är svaret nästan alltid nej – om hon skulle behöva göra om samma misstag en gång till. Men slapp man det, fick man ta sin erfarenhet med sig, då skulle de flesta vilja börja om på nytt igen. Vad innebär nu detta? Jo, att man vill ha kvar ungdomens vitalitet och kombinera den med den äldres livskunskap.

 

Vilken kombination: vitalitet och erfarenhet! Är det en utopi? I varje fall är det något att kämpa för! Det är just detta som vårt hälsoönskande går ut på:

att behålla vitaliteten under hela livet.

 

Den som inte är vital – han är en börda både för sig själv och sina medmänniskor. En börda som de friska i medmänsklighetens namn ännu så länge gärna bär. Särskilt som sjukdom fortfarande anses för något oförvållat, något som kan drabba vem som helst. Men i och med att bördan av de sjuka och gamla blir allt tyngre att bära för de friska – och det blir allt tydligare att den till stor del är självförvållad – så kanske medmänskligheten och människokärleken inte räcker till.

 

Det finns en gräns för hur många sjukhus och äldreboende man kan bygga. Det finns en gräns för hur många levande döda som de friska och arbetsföra vill försörja och ta hand om. En vital åldring är inge börda. Men en sjuk människa som inte tycks ha någon glädje av livet nu eller i framtiden, kommer att ställa principen om människovärdet inför svåra prov i en alltmer överbefolkad värld.

 

Än så länge är dessa problem- som väl är – inte dagsaktuella. De bara avtecknar sig hotfullt långt borta vid horisonten. Vi njuter fortfarande en social och ekonomisk trygghet utan motstycke. Vi har fortfarande möjlighet att välja överflödet och den fysiska lättjan. Vi vet ju att synder mot hälsans oskrivna lagar måste betalas – även om det kan dröja länge.

 

Att vara hälsosökare innebär bland annat att man värderar framtiden på ett annat sätt än genomsnittsmänniskan. Man verkar villig att köpa en kort minut av lycka i dag till snart sagt viket pris som helst – i framtiden. Men har man en gång smakat på den livsglädje som genomsyrar allt, som ger kraft och energi, som övervinner alla svårigheter och gör att själva motigheterna känns stimulerande – ja då är man rädd om vitaliteten, även den framtida. Det är visserligen inte säkert att man får uppleva den dagen. Men om så är, då måste vi vara beredda att möta problemen och glädjeämnen. Vi vill inte stå där utan sked när det regnar manna!

Ingenting är som förr

Allting är längre bort när man går.

Det är dubbelt sa långt till butiken och jag har lagt märke till att det är en ny backe där också.

Det ser ut som om de gör trapporna mycket högre nu än vad dom gjorde förr.

Och har du lagt märke till de små bokstäverna i tidningen?

Det är ingen vits att be någon läsa högt. Alla talar så lågt att man knappt kan höra vad dom säger.

Och fy sa trånga kjolarna har blivit, särskilt över höfterna.

Till och med folk har förändrat sig. De är yngre än jag var i deras ålder. Och för det andra så är folk i min ålder mycket äldre än jag är.

Jag stötte på en gammal skolkamrat för en tid sedan. Hon hade blivit sa gammal att hon inte kände igen mig.

Jag tänkte på den stackaren när jag kammade mitt hår i morse.

Och när jag såg mig själv i spegeln sa förstår jag att dom inte gör speglar lika bra som förr.

Okänd författar

Kropp och Själ

Copyright © - ElisabetB